Hillbilly Heroin, Honey
Hannah Modigh
11 – 14 september 2014
Välkommen på vernissage med närvarande fotograf
torsdag 11 september kl 17.00!
Utställningen visas i övrigt fredag 12/9 kl 16-18, lördag 13/9 kl 16-22 (Kulturnatten) och söndag 14/9 kl 12-16.
Vid brist på värdar håller galleriet stängt.
Kulturnatten 13 september 2014 visar vi prisbelönta Hannah Modighs utställning Hillbilly Heroin, Honey.
Hannah Modigh har dokumenterat livet i kolstaden S:t Charles i Virginia, USA. Här är drogen Oxycontin, kallad Hillbilly heroin, störst i USA. Landskapet i bergskedjan Appalacherna är vackert, men det är fattigdomen och kolbrytningen som har format människorna som lever där.
Hannah Modigh är utbildad bildjournalist vid Nordens fotoskola, Biskops-Arnö och Fatamorgana i Köpenhamn. Hon har arbetat bl.a. på Dagens Nyheter, Tidningen Mitt i och Aftonbladet. 2013 belönades Hannah Modigh med TT:s stora fotopris för utställningen The Milky Way.
Hillbilly Heroin, Honey belönades med priset Årets fotobok 2010. Köp boken i galleriet för 300 kr.
Hillbilly Heroin, Honey
I skimret av det vackra lanskapet uppe i bergskedjan Appalcherna utspelar sig en tragisk verklighet. En historia av fattigdom och livet runt kolgruvorna har format St Charles.
Till St Charles kommer man på en smal väg som slingrar sig upp längs berget. Kors och hjärtan över folk som dött där kantar vägen. Bakom dimma, som liknar röksignaler, ligger St Charles gömt. Luften är fuktig. Det finns bara en väg in och samma väg ut ur St Charles. Alla andra vägar stannar vid en kolgruva. En sk deadend town.
Många bor i hus som byggdes, under kolbrytningens storhetstid i början av 1900-talet men har inte råd att hålla dem i skick. Andra bor i trailers. De flesta bor med sin mamma, brevid sin syster eller har sina barn boendes längre ner på gatan.
Bakom vaje krök fins en kyrka med öppna dörrar. På “depow”, en parkeringsplats vid järnvägen, luktar det sött från röken som slingrar sig ut från bilarna tillsammans med högljuda toner från bilradion. I kyrkan vanar prästen för dessa människor men byn är liten, prästens bror är en av dom som erbjuder mig ett blås.
En gång i tiden var St Charles en vild stad, “a boming town”, med en salong som aldrig stängde, en biograf , en stor skola och gatorna var fyllda av så mycket folk att det var svårt att ta sig fram. På 60-talet började kolgruvorna stängas ner. Gruvarbetare blev arbetslösa och många hem revs för att utöka de kolgruvor som fanns. Det fanns 10 kolgruvor förr, nu är det två kvar. De arbeten som finns i gruvorna är eftertraktade trots riskerna det innebär. Alla känner någon som dött i gruvorna och en stor del av stadens innevånare bär på svarta lungor. Trots det är det många som verkar tycka om sitt arbete inne i de trånga mörka gruvorna. “If ever you get this old coaldust in your blood you are just gonna be a plain old coalminer as long as you live. You may almost say it is a habit, sort’a’like chewing tobacco.” Merle Travis.
Många ungdomar i området slutar skolan tidigare och att få barn som tonåring är mer regel än undantag. Frågade jag unga människor om deras drömmar eller framtid så gav dom mig inget svar. Men att prata om sina sorger är det ingen som gör för alla har likadant, det är liksom normen och fult att tycka synd om sig själv. Man förtränger istället.
Ett smärtstillande preparat som heter OxyContin är vanligare I St Charles än i någon annan del av USA Om man tar medicinen koncentrerat i stora mängder blir man bortdomnad på alla sätt, både i kroppen och i känslorna. Här kallas drogen för hillbilly heroin. Ett smeknamn den fått för den är ett biligare typ av heroin och vanlig på landsbygden.
Området där St Charles ligger är countrymusikens födelseplats så genom musiken har man sökt tröst och sjungit ut orättvisor. Från tonerna av banjo viskar St Charles om sin smärta och ekot bär vidare staden.
“poor people that’s all we were, trying to make a living out of black land dirt, but we get together in a family circle singing loud.” Johnny Cash, “Daddy sang bass”
Hannah om utställningen;
Jag fotograferade mestadels unga män. Förväntningarna på dem som försörjare och macho i ett samhälle där det inte finns några jobb gjorde deras uttryck starkare.
Jag vill med mina bilder lämna den känsla av vakuum och tidlöshet som träffade mig under min tid där. Det är inte fokus på fattigdomen, drogerna eller samhällsproblemen. Sprickan i själen är viktigare än den på väggen.
Jag vill att man skall bli själsligt utmattad av att se dessa innestängda känslor. Ett lock har lagts på St Charles men ibland kommer små bubblor av känslouttryck och desperation ut för att sen återgå till dvalan.
För pressvisning eller pressbilder kontakta Caroline Hedlund, 070 714 23 59,
caroline@gallerilondon.se.
Galleri London, Fyris torg Uppsala. Galleriet är inrymt i en före detta offentlig toalett en trappa ner under torget.
Bilder från vernissaget 2014-09-11
Bilder från utställningen
Galleri London, Fyris Torg, Uppsala