Inga Larsson – en doldis bland kvinnliga fotopionjärer

Att Inga Larsson blev fotograf får tillskrivas en ingivelse följd av hårt arbete. Som nyinflyttad 18-åring passerade hon en höstdag 1928 ett skyltfönster på Östra Ågatan, ett skyltfönster där några fotografier var utställda. Bilderna tillhörde porträttfotografen Gunnar Sundberg, vilken hade en ateljé på Svartbäcksgatan 1B. Bilderna gjorde intryck på Inga och följande dag sökte Inga upp fotograf Sundberg och lade fram önskemålet att få bli elev. Efter ett kort övervägande accepterade han önskemålet.

Inga fick betala 25 kronor i månaden. Inför julen var det stor efterfrågan på porträtt. Eftersom det då var extra mycket arbete slapp eleverna betala avgift. Redan följande månad fick de i stället lön för arbetet, 25 kronor i månaden som efter några år hade ökat till 85 kronor.

Hos Gunnar Sundberg stannade Inga i sex år och började 1934 att arbeta hos sin tidigare kollega Henrik Larsson, som hon ett år senare gifte sig med.

– Henrik och jag kompletterade varandra. Han var mer intresserad av det tekniska, medan jag tyckte om att arbeta med människor. De drev verksamheten tillsammans, på Sysslomansgatan 9, fram till 1957 då de separerade och gick åt varsitt håll. Inga övertog ateljén och 1964 flyttade hon rakt över gatan till Sysslomansgatan 14, V-Dala huset som Alvar Alto ritat. Där arbetade hon fram till 1976 då hon avvecklade hela sin verksamhet.

Så länge Inga hade firman brukade alla Uppsala-fotografer samlas hos henne.

Hon var särskilt skicklig att fotografera barn

Inga Larson var porträttfotograf. Hon var särskilt skicklig att fotografera barn.

– Jag är road av människor överhuvudtaget. Men med barn blir det så spontant. Många gånger är det svårt att få människor att släppa loss. Det är mycket psykologi. Inga hade en massa leksaker i ateljén som hon använde för att skapa kontakt med barnen.

Under det tidiga 60-talet vann Inga Svenska fotografers förbunds porträttfototävling. Det vinnande bidraget var en närbild på ett spädbarn inlindat i en filt. Bilden är tagen när fotograferingen var klar och mamman lagt filten om babyn för att gå. Just då tog Inga vinnarbilden.

Till Inga Larsson gick förutom vanliga Uppsalabor de som hade ambitionen att framställa sig efter ett intellektuellt ideal för att ta sitt porträtt. Därför blev en skara lokala konstnärer och författare med tankfulla blickar fotograferade av Inga. Men också direktörer och de som hade avlagt akademisk examen.

Köpte upp allt papper

Ingas man Henrik Larsson var en duktig konstruktör och tekniskt skicklig. Det var han som konstruerade den stora HELA-kameran och han blandade även kemin de använde. Inga var skicklig med att sätt ljuset, som på den tiden var lampor och fick så fram det mjuka ljuset och tonerna i sina bilder. Hon var mycket förstjust i det särskilt silverrika och mycket dyra pappret India tone, framställt i Kanada. När tillverkningen upphörde köpte Inga allt papper som hon kom över. Retuscheringen av repor och hudrodnader gjordes för hand direkt på negativet av Inga Larssons assistent, en handikappad kvinna, som arbetade hos Inga i 25 år och som Inga hämtade och körde hem varje dag.

Lämnade efter sig 96 000 bilder

Inga Larsson efterlämnade ungefär 96 000 negativ. De ingår numera i Upplandsmuseets samlingar tillsammans med hennes anteckningsböcker och bilder som Inga själv visade upp i ateljén. De ligger i mappar märkta Kvinnor, Män och Barn. De tidigaste bilderna är från 1930-talet och de senaste är från 1970-talet. Här finns också de bilder som förmodligen inte hamnade på byrån i kundens vardagsrum, men som Inga Larson ändå valde att ta fram. Barnet som lutar sig framåt med en oskarp vuxenhand som greppar efter det är ett exempel.

Urvalet till utställningen Barn, brudar och direktörer har Galleri London gjort utifrån de redan framtagna bilderna som sedan scannats in och skrivits ut.

Text:
Materialet är hämtat från minnesanteckningar skrivna av Inga Larsson, samt från noteringar gjorda av Kerstin Berg (Upplandsmuseet) från samtal hon hade med Inga Larsson i februari 1990. Bearbetat av Claes Brodda, Caroline Hedlund och Jim Elfström.