MEDMÄNNISKOR

Mitt i vintern 1940 föddes jag på min mormors och morfars lilla bondgård i västra Värmland. Jag var första barnbarnet, och efterlängtad. Under min uppväxt var jag ofta där och stortrivdes med det enkla sättet att leva. Som vuxen har jag förstått att livet på den lilla gården var ett liv på marginalen. Mormor brukade skicka mig till affären med en korg ägg som blev betalning för socker och salt. När jag gjorde min första u-landsresa till Indien i januari 1967 och kom ut i byarna väcktes många barndomsminnen. Upplevelser från gården i Värmland har ibland hjälpt mig att bättre förstå sammanhang under mina snart 40 år som u-landsfotograf och filmare.

Efter fotoutbildning och jobb som industrifotograf i Göteborg sökte jag och fick arbete som bildbyråföreståndare på Svenska kyrkans mission. Det var 1965. Jag kommer ihåg att de första månaderna på kansliet på Kungsgatan i Uppsala var allt annat än positiva. Jag ville sluta. Miljön var gammaldags, sättet att hantera bilder var gammaldags, arbetsplatsen var from och det pratades om platser i Afrika och Asien med så konstiga namn att de var omöjliga att uttala. Den stora världen var något alldeles nytt för mig. Som tur var hade jag en chef som tyckte att jag skulle ge mitt nya arbete lite mera tid innan jag bestämde mig. Det dröjde ett halvår innan jag upptäckte vilket spännande sammanhang jag hamnat i. Redan då, i mitten av 60-talet, hade Svenska kyrkan nästan 100 års erfarenhet av u-landsarbete. Utbildning, hälsovård och jordbruksutveckling var lika viktiga delar av arbetet på fältet som evangelisation. Jag fick arbetskamrater på platser med de konstiga namnen Arulpuram, Kinnathakadavu, Nedjo och Rorkeés Drift. Vi debatterade demokrati, solidaritet och mänskliga rättigheter. Medvetandegörande var ett honnörsord - fattiga och förtryckta människors rätt till utbildning.

I tio år besökte jag regelbundet länder i Afrika och Asien, alltid ensam för att hålla kostnaderna nere. Utan en förstående hustru hade det aldrig gått. Det fanns år då jag var mer borta än hemma. Men 1978 var hela familjen i Indien i drygt ett år. Vi gjorde hälsovårdsfilm som användes i byarbetet där. När vi kom tillbaks till Sverige frilansade jag framför allt för SVT och FN innan jag åter började arbeta som anställd i Svenska kyrkan 1991.

Vem kunde ana att jag från den lilla gården i Värmland, skulle få världens fattiga miljöer som min arbetsplats. Jag känner djup tacksamhet för det stora förtroende människor i byar och slumområden har visat mig när de släppt in mig i sina liv. Mina bilder är inte särskilt sensationella. Jag har haft stor respekt för dem jag fotograferat och de ska inte behöva känna sig förnedrade på mina bilder. Ett gränsfall finns med i utställningen allra sist i tredje rummet. Bilden på den aidssjuka döende kvinnan med sina två barn tog jag i Indien i juni. Hon ligger på en säng vid en mur i ett område där sexarbetare bor. Jag kände att jag var tvungen att ta en bild på dem. Orättvisan framstod så tydligt där vid muren. Fattigdomen har drivit henne, som så många andra kvinnor, rakt ut i förnedring och utsatthet. På något sätt upplevde jag att alla utnyttjade, förtryckta och hårt arbetande kvinnor låg där framför mig. Var finns människovärdet och hur ska det gå för barnen?

I utställningens första rum finns bilder från 1960 och -70-talen och i det andra rummet bilder från byn Adi Kubulo i Eritrea där jag bodde 14 dagar strax före jul i fjol. I sista rummet finns bilder från de senare årens resor.

Leif Gustavsson